"Kurland är kristushuvudet i en baltisk pietà. Med ryggen mot öster doppar Moder Maria frälsarens huvud i havet, ner i tången och oljan, ner bland den ryska flottans sönderrostade vrak. Blicken smälter samman med den rodnande solnedgången i väster där räddningen en dag skall komma. Eller är den bilden gångbar endast under en begränsad period: det tsarryska imperiets och det sovjetiska väldets era?" (s.7)
Så börjar Peter Handbergs välskrivna bok Kärleksgraven, där hans djupdykning i Baltikum börjar med att vattenytan sprängs utanför det litauiska kustlandskapet Kurland, tolv mil från gotländsk östkust. Kurland, som inrymde mynnigen till de i årtusenden viktiga floderna för handeln, den väldiga slätt där där hertigen Jakob von Kettler bröstade upp sig tillräckligt för att kultivera några kortlivade kuriska kolonier i både Afrika och Amerika under 1600-talet. Baltikums kittlande historia är ju ett bottenlöst ämbar att ösa ur, sprudlande beskrivet i Handbergs tungomål.
"Handbergs stil är imponerande säker. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."Så skriver Peter Englund på framsidan av Kärleksgraven, som börjar mastodontiskt, man känner tång och mysk och doften av cigarr, man står på vindpinade grå stäpper och Handbergs vackra formuleringar regnar på en från ovan som granatäplekärnor från änglarnas sådd. Men som allt som är för bra för att vara sant,så är det för bra för att vara sant. Under sin första promenad i Lettland börjar man förstå att Handberg ha anlänt till det heliga landet med en kista fylld av guld, rökelse och bånge.
"Lettland är lukten av rosor och sopförbränning. Det är mötet mellan björk och tall, gran och bok, det är tumultet från täta lämmeltåg av svamp- och bärplockare som i solkiga paltor väller ut från tåget på en perrong dimensionerad för enbart stinsen. Likaså är Lettland den dammiga huvudstadens till synes outsinliga ström av moderiktiga unga damer - Rigas Modes - som långbenta och högklackade kryssar fram också på de trasigaste gator, i sämre kvarter bland rucklare och garvat småbus." (s.14)
"Hustrun till taxichauffören klargjorde med tydlighet att hon inte tänkte ta emot några nattgäster. Med grisskära papiljotter i håret trots midsommarafton öste hon ryska svordomar över sin man som med mig och min lettiska ledsagarinna under armarna backade tillbaka nedför trapporna och ut på gatan. Återigen rullade vi igång bilen med svetten lackande i pannan, återigen låg hans hand tryckt mot hjärtat som en trognaste vänskapsgest och återigen hade han planer för vårt natthärbärge i Ventspils, med den här gången valde vi att promenera ut på egen hand i midsommarnatten. [...]
Försiktigt ruskade min midsommarnattsbrud liv i receptionisten och började i högstämda ordalag prisa den lettiska järnvägen och dess rediga personal. En halvminut senare hade några extrasedlar gett henne en rumsnyckel, samtidigt som jag likt en simpel inbrottstjuv kröp fram på golvet nedanför receptionens disk. [...]
Kanske hade vi gått vilse i nattens vita karta, kanske spelade historiens gåtfulla alfer oss ett midsommarnattsspratt. Jag var ett åsnehuve' och du ett åsneskri. Men spåret som det efterlämnade var ofelbart och vi bar det hädanefter med oss som ett frö till allt vi varit.
Hur kom vi ut från hotellet? Jag minns det inte längre, kanske klättrade jag nedför ett stuprör. Men min tolk till denna nya värld språkade ett tag med receptionisten vid järnvägshotellets utgång, sedan gick hon med trötta steg nedför de spruckna cementtrapporna - tillsammans med ett gryende midsommarnattsbarn." (s.25-26)
När författaren inte ens trettio sidor in låneboken hunnit inte endast prisa infödingakvinnornas skönhet utan även befrukta en, då är det dags att lägga boken i retur-hyllan innan det sprider sig en kronisk smak av gubbflens* i käften.
*snoppost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar